Publicerad 5 mars 2010, ÖA. Skrivet av Astrid Frylmark
Leg. logoped, egen företagare. Ordförande i Svensk förening för Foniatri och Logopedi (SFFL) samt i Nordiskt Samråd för Logopedi och Foniatri (NSLF)
Bristande tillgång till logoped
Sverige har som nation aktivt medverkat i FN:s arbete med att förhandla fram en konvention för att tillförsäkra personer med funktionsnedsättning åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. I dokumentets andra del, Huvudområden för delaktighet på lika villkor, finns avsnittet Tillgänglighet till information och möjlighet till kommunikation. Punkt 8 lyder: Hänsyn bör också tas till de behov som människor med andra kommunikations-handikapp har.
Varken vårt landstings beslutsfattare eller de konsultföretag som man anlitar tycks kunna föreställa sig vad möjlighet till kommunikation innebär för dessa grupper som inte själva kan ställa krav med samma tydliga röst som patienter med behov av höftleds- eller starroperationer.
Vårt land ligger efter de flesta i Västeuropa inklusive våra nordiska grannar inom området klinisk talvård. I Norge, varifrån den inom landstinget aktuella konsultfirman kommer, underlättas tillgång till logopedi i glesbygd genom möjligheten att teckna privata vårdavtal för logopeder som bosätter sig i bristområden. I hela Sverige utgjorde logopederna år 2006 enligt Sveriges kommuner och landsting 4,7 promille av all vårdpersonal.
I Västernorrland är siffran år 2010 endast 1,9 promille. Således är inte ens två av tusen anställda inom landstinget logopeder. Det är ur detta perspektiv man ska begrunda det hot om personalminskning som vilar även över logopederna i vårt sjukvårdsområde – tio personer som ska handlägga språk-, tal-, röst-, svälj-, läs- och skrivsvårigheter hos befolkningen i Sundsvalls, Timrå, Härnösands och Ånge kommuner, såväl inom slutenvård som inom primärvård, rehabilitering och habilitering.
Vårt län har utmärkt sig sedan 1970-talet för sin brist på logopeder. Bristen har av ansvariga offentligt hänförts till bristen på utbildad arbetskraft, något som inte har varit sant under de senaste sju åren. Det är den politiska viljan att satsa på sådana patientgrupper som inte klagar högljutt som fattas.
Den verksamhet som blir möjlig att bedriva kan liknas vid att ge läkaren ett receptblock men ingen penna – dvs. det finns metoder att hjälpa, men dessa kan inte användas. Ingen familj där en medlem drabbats av afasi får fungerande samtalsstrukturer efter ett par enstaka besök hos logopeden under akutskedet av sjukdomen.
Språklig rehabilitering är mer komplicerad än så. Ingen ung människa som stammar kan lära sig tackla sina svårigheter genom glesa, sporadiska besök. För tioåringar med läs- och skrivsvårigheter eller fyraåringar som inte har ett fungerande språk är det inte rimligt med årslånga väntetider på utredning och behandling. Personer med ät- och sväljsvårigheter vid olika sjukdomstillstånd är en annan angelägen grupp, liksom personer med munhåle- eller strupcancer och barn som föds med gomspalt.
Bedömning och rådgivning är inte en tillräcklig vårdinsats för någon av dessa grupper Logopedisk behandling är, av naturliga skäl, en verksamhet som heller inte går att rationalisera och påskynda. Brister i kommunikation tar tid.
Landstingets Västernorrlands uttalade ambition att erbjuda en medelgod vård mätt med nationella mått borde gälla även logopedin. Detta skulle innebära en utökning av verksamheten, inte en minskning.
