I måndags gjorde jag och K det första simpasset utomhus. Vi åkte iväg till Framnäs med våra sambos för att hitta ett lämpligt ställe att känna på vattnet. Det allra svåraste var att försöka övervinna den hemska ångesten som hängde tungt över oss, ångest över att vi fryser enormt lätt och rädsla för det kalla vattnet.

Jag klev i vattnet lite före K och informerade henne om att det inte kändes så kallt med vatten upp till knäna. Medan K packade ihop sina kläder hann jag gå lite djupare i vattnet, till midjan ungefär. Då började jag känna en kall strimma/rand som rörde sig uppåt över ryggen. Lite brrr blev det allt.

När jag stod där som bäst kom plötsligt K farande som en raket. Hon sprang rakt ut och kastade sig ner i vattnet. Det är alltså så man ska göra.

Vi började aldrig att frysa och vi tror att vi fick till 1 km simning i Mälaren den kvällen. Det är ju superbra med våtdräkt, inte bara för att slippa frysa utan även för att man flyter bra med den på. Materialet innehåller luftbubblor som gör att man lyfts upp i vatten.

Det var en del folk nere vid vattnet och några hundar också. Det var inte så konstigt eftersom vi hade valt att utgå ifrån den platsen som kallas för hundbadet. Ute på vattnet var det också aktivitet. Några motorbåtar gasade fram och gjorde vågor som gav oss enstaka kallsupar. Vi såg till att inte simma så långt ut där de höll till.

Däremot använde vi oss av en liten grön flytboj som riktmärke. Vi simmade dit och tillbaka och dit och tilbaka igen. Älskade R tyckte att vi skulle ha valt ett annat riktmärke eftersom de hade seglingsskola mellan just den bojen och en annan, så de rundade också bojen till och från.

Men det gick ju bara bra och vi surrade lite kort med seglingslärarna också så vi hade full koll på varandra.

Här visar jag några bilder från kvällen och jag kan tala om att en blöt våtdräkt är bland det svåraste att ta sig ur.