Nu har jag stigit upp för att göra min sista arbetsdag innan den efterlängtade semestern. Under tre veckor ska jag må gott, vakna utan väckarklocka, promenera när jag vill, träffa goa vänner och familj samt njuta av ledig tid tillsammans med Älskade R. Det kommer att vara den längsta perioden som vi varit lediga tillsammans och befunnit oss på samma plats. Jag verkligen längtar efter det. Jag längtar efter att få krama på honom och snusa i nacken på honom och se hans ansikte med de underbara fräknarna.

Trots det jag skrev i gårdagens inlägg så har den här veckan varit bra arbetsmässigt. Jag har känt mig som en bra logoped och jag har träffat intressanta patienter, som fastän de har en mörk framtid så utstrålar de livsglädje och humor samt en massa insikt. De har istället för att ta energi ifrån mig, gett mig en massa kraft till arbetet och till mitt eget liv och jag får perspektiv på saker och ting. Jag begär naturligtvis inte att mina patienter ska tala om hur bra jag är eller berätta hur tacksamma de är, men ibland kan deras små kommentarer göra min dag.

JAG  HAR  ETT FANTASTISKT  RIKT  LIV

Under sommarmånaderna brukar det vanligtvis vara lugnt på remissfronten. Det kommer någon enstaka röstremiss och det brukar faktiskt aldrig komma några prioriterade patienter de veckor jag arbetar utan mina två andra kollegor. Denna och förra veckan har dock prövat mig en del och jag har tagit emot mellan sju och tio remisser samt ringt in två prioriterade patienter. Igår ringde de dessutom för att de behövde en logoped till en FUS idag, men det jobbet dirigerade jag vidare så en annan tjej (mer lämplig) har tid att göra det idag. Så just nu finns det en hel del att göra och det kommer att vänta på oss när vi kommer tillbaka i augusti.