Efter en lördagssovmorgon åkte en halvförkyld Älskade R ner till båten för att börja sätta fast båthuset i marken. Jag som fortfarande var krasslig tog det fortsatt soft hemma tills jag ville komma ut i höstsolen och höstvinden. På med Babybjörnen, stoppa lillan där i och vips så var vi på väg ner till båten vi också. En lagom promenad på dryga 15 minuter är det till uppställningsplatsen.

Älskade R blev glad att se oss. Nu skulle han få både sällskap och hjälp (trodde han ja). Lillgumman passade på att vila den mesta tiden medan jag fick en hacka och en grävhandske. Vilket terapijobb att sitta och gräva hål i en mark full med sten, säger jag bara. När jag hade grävt upp ett halvt hål hade Älskade R grävt upp två stycken. Inte mycket till hjälp från min sida, men han fick kramar och pussar och kanske extra energi själv.

Vi åkte inte därifrån förrän rören var i backen, huset fastsatt där i och båten tömd på frostkänsliga saker. Då åkte vi förbi en bankomat och mitt jobb. Jag hämtade värsta stora säcken full med flickkläder till Liv. Ännu en fin kollega har rensat i barnklädesförrådet och skänkt oss minst sagt massor av riktigt fina, söta och coola kläder. Hur ska vi tacka henne och de andra? Har ni några bra tips?

Väl hemma blev det supersnabb lunch för att Älskade R skulle hinna iväg med grabbarna och sporta, som start på deras herrkväll. Jag och Liv skulle vara själva och mysa, men jag var rejält däckad och Liv kinkig. Det blev en tuff eftermiddag, kväll och tidig natt för mig, men det var det värt. Det är viktigt att vi båda kommer iväg på egna aktiviteter också och Älskade R har missat de tre eller fyra senaste tillställningarna och sammankomsterna på grund av mig (graviditet och sjukdom).

Vid 02:30 kom han hem, men han kom inte ensam. Med sig hade han herr Bygg-M, som behövde sovplats. Vi stuvade in honom i skräp-rummet, som förresten ser värre ut än vanligt, och det tog inte ens 5 minuter för honom att somna. Strax därefter hörde jag något skumt ljud bortifrån hallen och köket och trodde att jag kommit åt perkolatorn när jag gjorde i ordning antibiotikan. Jag klev därför upp för att stänga av den. Det var dock inte perkolatorn som levde om utan vår nattgäst som drog bland de tyngsta timmerstockar jag någonsin hört.