Jag har tyckt att det gått helt okej att flytta från Västerås

och att vardagen rullat på.

Den senaste veckan har dock känslorna kommit ikapp mig och det känns ensamt och tomt.

Jag saknar min bästa vän så vansinnigt mycket.

Visst hörs vi på telefon och skickar meddelanden som vi gjort tidigare också,

men det är inte alls samma sak.

Hon får mig alltid att må bra och hennes sällskap är guld värt.

Hon får mig att landa och ta det lite lugnare.

Hon får mig att gapskratta.

Hon får mig att tänka efter och se saker ur nya vinklar.

Hon får mig att gråta ibland, då hon är en sådan fin känslomänniska.

Hon är fantastisk med min älskade dotter.

Hon och Älskade R går ihop superbra också.

Jag hoppas att vi ses snart!