Imorse ungefär mellan klockan 08:03 och 08:56 fick Älskade R och jag se vårt lilla magmonster på en monitor. Det var dags för det efterlängtade ultraljudet. Jag hade följt direktiven på morgonen, att en timme innan UL dricka två glas vatten och därefter inte kissa något. Detta skulle göras för att kunna se monstret bättre.

Jag var kissnödig redan när vi gick hemifrån, men höll både blåsa och god min när de ropade upp mitt namn. Tjejen P var trevlig och glad och tryckte snabbt fram den kalla gelén på min mage. Sedan började hon trycka och föra mackapären runt på magen för att leta fram ett eventuellt monster.

Hon hittade det snabbt och konstaterade att antalet var ett. Vi kunde också se att det fanns något inuti mig, men det rörde sig inte. P höll inte på särskilt länge till innan hon frågade mig om jag var kissnödig. Ja, sa jag, för det var jag ju. Jättekissnödig till och med. Hon bad mig gå och kissa så vi skulle kunna se bättre. Blåsan tryckte upp för mycket mot monstret så det fick nästan ingen plats. Inte konstigt att vi inte kunde se det röra sig.

Efter att blåsan blivit tömd var det full fart på monstret. Jag kunde konstatera att än så länge är det mest likt mig. Monstret ville inte visa ansiktet särskilt mycket utan höll på och pillade med händerna i ansiktet mest hela tiden. Vi kunde också se potential till framtida modellarbete med de urtjusiga handposerna runt huvudet.

Vi har ingen aning om hururvida monstret blir en pojke, flicka eller förblir ett monster. Älskade R sa efteråt att han tyckte det såg ut som en flicka, men när jag blev till mig och frågade hur, var och när han såg det så kom det fram att han lika gärna kunde ha sett huvudet. Det är inte lätt det här med nyfikenhet.

Det vi helt säkert vet efter besöket är att allt ser helt normalt ut i dagsläget. Vi fick se allt från hjärnhalvorna, hjärtats 4 hålrum, nack-kotan, navelsträng och gapande mun till spretande fingrar, vätske-fylld magsäck och urinblåsa samt hel och fin ryggrad. Det är en rörlig parvel vi har boende i mig och det är ju för himla konstigt att jag inte kan känna hur den håller på. Vi såg också hur parveln gav oss V-tecknet och det måste ju betyda att den tycker vi har byggt ihop den bra.

Detta är det häftigaste jag varit med om hittills i livet och jag förstår inte hur jag ska kunna fokusera på jobb och vardag efter den här upplevelsen. Jag har ännu inte riktigt förstått det, men...

VI SKA HA BARN!

Vårt lilla monster lever, sparkar och verkar må himla gott så länge jag inte är kissnödig. Då minskas utrymmet markant och stackar´n ser lite ihopmosad ut.