Förra veckan gick i smärtans tecken. Det började med att jag några dagar (veckan innan) drabbades av halsbränna kvällstid. Det resulterade i att flytande Gaviscon fick bli det sista intaget innan sänggående. Jag var inte så förvånad eftersom jag på slutet av graviditeten med Liv även hade dessa obehagligheter kvällstid.

Denna gång fortsatte besvären även dagtid några dagar, men försvann plötsligt. Det som kvarstod var konstiga rapar kvällstid och jag började få ont i magen och ryggen, som ett band runt hela bröstkorgen och bröstryggen. Jag hade redan innan lite taskig aptit, men när onsdagen kom hade jag svårt att över-huvudtaget få i mig något mer än lite nyponsoppa här och en halv macka där. Jag tänkte att det säkert skulle gå över, men det blev värre. Söndagen den 4 december var värsta dagen. Det gjorde ont redan när jag vaknade, kändes värre när jag rörde mig och när jag försökte äta eller dricka.

Vi skulle iväg på julbak på eftermiddagen, men jag stannade hemma och vilade medan Älskade R och Liv åkte iväg och myste. När de kom hem vid 18:30 och vi skulle äta middag fick jag inte i mig något alls och jag tyckte att det var dags att ringa 1177. De ringde och rådfrågade en barnmorska på förlossningen, som tyckte att jag skulle komma in. Det blev att snabbt ringa en vän för barnvakt och snart var jag och Älskade R iväg och framme.

Misstanken var havandeskapsförgiftning, men det fanns inget äggvita i urinet och de prover de tog såg bra ut. Lille junior mådde också bra efter CTG-remsa och ultraljudskoll. De ville hålla kvar mig över natten för observation. Smärtan blev värre och jag visste varken ut eller in. Vi ringde på klockan och de gav mig en zupp. Den hade inte hjälpt när de senare kom in igen, så det blev dags för en morfinspruta. För er som tänker att det måste ha varit underbart med morfin kan jag säga att det var det inte. Jag är en av dem som reagerar med yrsel, svettningar, kräkningar och känsla av att inte ha armar och ben.

Sprutan hjälpte dock och jag kunde slappna av i kroppen för första gången på många dagar. Det var skönt. Jag fick dropp samt en specialcocktail på natten. Den bestod av cement kändes det som. Ni som har använt er av flytande Gaviscon känner till konsistensen. Lägg till ännu mer cementkänsla och fruktansvärd smak. Den var ett litet test för att se om magsmärtorna skulle fortsätta att hålla sig borta. Om de gjorde de så kunde det handla om magkatarr. Jag klarade resten av natten utan smärta tack och lov.

På måndagen fick jag i mig lite blåbärssoppa och vatten, men jag var uttorkad, så de nya blodproverna var svåra att få ur kärlen på mig. Det sattes in ett näringsdropp som sedan byttes ut mot ytterligare magsyrehämmande medicin. När den påsen var slut sattes droppet tillbaka. Jag fick ingen mer smärta och på måndageftermiddagen provåt jag en rostad macka med ost och gurka. Den smakade faktiskt ljuvligt. På kvällen åt jag av middagen som serverades. Det var en kycklinggryta med ris som smakade gott. Det var härligt att känna att det var gott att äta och att det verkade finnas aptit också.

De ville ändå ha mig kvar till tisdagen för observation. Jag sov mest hela tiden jag låg inne. De frågade om jag ville lyssna på radio, tända lamporna etc men jag sa att jag bara ville njuta av att kunna slappna av i kroppen och vila. Älskade R och Livan hälsade på mig 2 gånger och fyyy vad jag hann sakna dem på bara den korta tiden jag var hemifrån. Tisdag klockan 15:00 fick jag åka hem med ett recept på Omeprazol. De konstaterade att det måste ha varit akut magkatarr som jag lidit av.

Jag har inte haft ont sedan jag kom hem heller, bara lite känningar som ömhet, men det kan jag ta. Slutet gott allting gott!