En solig, varm och vacker torsdag i början av augusti, närmare bestämt 5 augusti, skyndade Älskade R och jag oss ner till båten för att njuta av en minitur på Mälaren. Med goda luncmackor, frukt, vatten och nyaste Fitness Magazine puttrade vi ut mot ön Elba och lade oss på svaj för några timmars lugn och njutning.

Det var bara två små detaljer som störde idyllen lite. Jag började miss-tänka urinvägsinfektion eftersom det gjorde så ont när jag skulle kissa. Det andra var att vi tagit med aningen för lite vatten att dricka i värmen, så strax efter två började vi småsegla inåt land.

Under tiden hade jag försökt nå vår barnmorska för att rådgöra kring mitt besvärliga kisseri. Jag lämnade meddelande på två olika svarare och hade tur att hon ringde upp ungefär tjugo över två. Hon ville att jag skulle lämna ett urinprov så snart som möjligt, helst lämna in det före 15:00 då transport hämtar dagens skörd av prover.

Vi startade motorn, tog ner seglen och brummade mot land för att försöka hinna fram till mottagningen före klockan 15:00. Vi hann precis och kunde pusta ut. Väl hemma tog jag den sista smarriga lunchmackan och tyckte att vi skulle åka vidare mot Erikslund för att köpa grejer till båten. Jag blev dock nedröstad av Älskade R, som tyckte att vi skulle vila ett tag istället. I efterhand var det superskönt att vila. Det borde jag ju ha förstått.

NU FORTSÄTTER PAPPAN OCH BERÄTTAR.

Efter 40 minuters underbar vila vaknar gumman och jag så smått till liv igen. Gumman vrider och vänder lite på sig bara för att plötsligt känna två rejäla körningar i magen. -Oj oj, nu rinner det något här! Har nog aldrig sett en så snabb gumma hoppa ur sängen för att rädda den. Jag följer efter och kollar vad det är som händer. Det verkar som om det är vattnet som har gått!! OOooohh spännande!

Vi ringer in till förlossningen och frågar lite hur vi ska göra nu då vi har hört att man skall åka in vid vattenavgång. Gumman får prata med barn-morskan samtidigt som det kör några gånger i magen. A frågar om vi ska komma in nu eller?? Svaret från barnmorskan gör oss båda lite smått förvånade...

"Du är alldeles för glad för att du ska vara nära att föda barn".

-Jahapp, va ska vi göra nudå?

Barmorskan svarar att vi ska tajma värkarna och stanna hemma.

Strax efter att vi har lagt på luren börjar det köra på ordentligt i magen. Vi tajmar och konstaterar att det är 2min, 2 min, 3 min ,2min, 3min osv.

Jag tänker genast på vår barnmorskas kloka ord tidigare under föräldra-utbildningen. "En genomsnittlig förlossning tar ungefär 18h!" 

Med tanke på de orden så kastar jag mig över den supergoda pizzan, som vi turligt nog hade gjort dagen innan för att ladda för ett maraton-pass. Mitt i allt detta ringer far och kollar läget. Jag surrar lite lätt med honom medans jag mumsar pizza och ser hur gumman numera står på alla 4 i hallen. Hmmm det kanske är dags att hjälpa till lite här så att vi behåller husfriden;) Vi avslutar samtalet och fortsätter att tajma värkarna. 40 minuter senare börjar jag bli lite orolig att gumman ska föda på golvet i hallen, så vi ringer till förlossningen igen och rådfrågar. Denna gång hör barnmorskan att gumman inte alls är glad längre, vilket resulterar i att vi får lova att komma in till förlossningen;).

Perfekt! Då ska vi bara ta oss in lite snabbt så ska detta nog ordna sig tänker jag då. Vad jag då inte hade tänkt på var alla våra trappor upp till oss här på 3 våningen utan hiss. 20 minuter senare har vi gjort stora framsteg! Wiiiii Vi har just klarat att gå ner för trapporna! Jag leder gumman ut på bron och säger stanna här så hämtar jag bilen lite snabbt. Det skulle jag inte ha sagt då jag fick höra. "DU GÅR INGENSTANS!" Men men hur ska det gå???  Det tar säkert 20 min till att gå de 100 metrarna till bilen, tänkte jag lite tyst. Efter en en snabb övertalning får jag i alla fall springa iväg och hämta bilen.

Hmm nästa problem... Hur ska gumman åka i bilen? Efter ett snabbt rådslag vevar vi ner framsätet och gumman kryper in och ställer sig på alla fyra med rumpan i färdriktningen. Det såg nog rätt roligt ut när vi brummade in till förlossningen har jag en känsla av.

Väl inne får vi snabbt ett eget rum. Gud så skönt att äntligen vara här! Jag känner mig genast lite lugnare och tittar på gumman och frågar vad jag kan göra? "TA BORT DET ONDA!!!"  -Japp det fixar vi lätt! Eller?? Då allt gått så otroligt snabbt ser jag på gumman att hon är grymt stressad och lite panik lyser i ögonen.

Barmorskan undersöker gumman för att se hur långt vi har kommit. Bra jobbat säger hon och konstaterar att vi är 6 cm öppen! 

Skalpelektrod ska på plats för att kolla så att vår lilla bebbe mår bra. Perfekt! Det gick ju ganska bra att få den på plats! SKÖNT! Nu kör vi. 1 minut senare konstateras det att elektroden verka glapp. Attans, vi måste sätta en ny. Inte uppskattat av vissa i rummet kan jag säga. Den nya verkar funka till en början men den glappar också! Jela skit!!! De byter och grejar och donar. Under hela denna perioden har gumman inte fått någon smärtlindring. Efter många om och men funkar det i alla fall hyffsat.

Då var det dags för lite lustgas! Perfekt, tänker jag då jag har fått lära mig att det kan jag hjälpa till med under förlossningen! Det finns nämligen en manick som känner av när en värk börjar komma. Detta kan jag se på en skärm med några siffror. När siffrorna börjar ticka uppåt är det dags att dra in lite lustgas. Sagt och gjort, jag ställer mig redo med slangen och ser hur siffrorna börjar ticka.

-Här gumman nu är det dags! Gumman suger i sig som aldrig förr!  -NEJ! vänta siffrorna går ner igen.... eller vänta nu går de upp.. neeej de går ner... Ett par svängar senare konstaterar vi att, fasen åxå, detta verkar ju inte heller funka som det ska. Gumman får själv känna av när värkarna är på g och försöka kapa lite av det onda. Efter att vi fick lustgasen att funka och några akupunkturnålar på plats verkar det som att gumman kommer in i zonen. Skönt!

Nu lämnades vi ensama i rummet för att jobba på egen hand medan barnmorskorna skyndade mellan rummen. Det var tydligen lite körigt just denna kvällen. 21.00 kommer de in i rummet igen och säger "Om en halv-timme slutar vi vårt skift och då kommer ni att vara klara".- JOOO TJENA!!! tänkte både gumman och jag.

-Bra jobbat nu ser vi en liten mörk lock, säger barmorskan! Jag kikar och ser eventuellt en liten lock. Efter ett par krystvärkar till så kikar jag ner igen bara för att mötas av en syn som gjorde mig lite "SMÅTT" stressad. Det som var på väg ut var alldeles platt! FAN åxå nu är det nått fel... Jag väcks ur mina funderingar av barnmorksan som ropar BRAAAA, det går bra! Hmmm hur kan det stämma?? Några krystar till och det platta hade nu en konform. Ska det verkligen se ut såhär?? Braaaaa, hör jag igen detta går jättebra!

PLOPP!!

Det platta, konformade är nu ett huvud!!! COOOOLT!!! Lillbebben läggs snabbt upp på mamma A:s mage. En stund därefter får jag klippa navel-strängen.

Gumman och jag hade innan förlossningen funderat över om vad vi skulle göra om vi fick en ful unge... Går det att reklamera??;) Detta löste sig dock rätt fort då jag med tårarna sprutande säger till gumman att den är JÄTTEFIN! ÅÅåh, är den, svarar gumman utmattat!?? Men vad är det?

Vi har under graviditeten pratat mycket om Bubbas och Bubban som arbetsnamn. Det har mest blivit Bubbas då gumman har varit säker på att det var en kille på g. Jag har velat fram och tillbaka men till slut bestämde jag mig för att det var en tjej.

Efter att bebben lagts på gummans mage fortsatte vi att prata som om det skulle ha varit en Bubbas. Efter ett tag säger barnmorskan att vi allt får ta och kolla vad det är och håller upp...

VÅR LILLA TJEJ!!

2925g

47cm

HUR FIN SOM HELST!!!

 

mor

17 augusti 2010 18:16

Det va väl tur att ni hann vila lite innan kvällens övningar.

 

Annika

18 augusti 2010 08:19

Till Mor: Det kan man ju lugnt säga.

 

Heléne

23 augusti 2010 08:07

Vilken häftig berättelse.. jag fick också tårar i ögonen :-)

Herr och Fru Mysbralla

23 augusti 2010 08:37

Hej bruttan!

Kul att se dig här inne. Vår lilla Liv och vi mår bra. Det gjorde vi redan efter förlossningen tack och lov.
Stora kramen från oss till dig!

 

stora

23 augusti 2010 10:49

Ser ju ut att ha gått bara bra.
Vilken tur att ni fått ett fint barn.
Vi är väldigt nöjda med våra 2 också.

Herr och Fru Mysbralla

23 augusti 2010 11:21

He gick absolut bra så här i efterhand.
Du har väl hört att man får flickor om föräldrarna är snygga?!?!

 

stora

23 augusti 2010 17:28

Nä det hade jag inte hört. Men då förstår jag. Känns det tråkigt att inte kunna få en son?
Eller kanske att man blir fulare med åren och då kan det bli en son, hm.

 

mormor

23 augusti 2010 19:55

Oj oj vilken läsning,tårarna rinner över som alltid när jag blir lite rörd,som gjord att föda barn verkar det som eller hur.

 

Annika

24 augusti 2010 15:09

Till Stora: Det gör inget att det inte blir någon. Jag tycker dessutom att det räcker med en gullunge.
Saknar du en pojkvasker?

 

Annika

24 augusti 2010 15:09

Till Mormor: Men mamma!!!

 

stora

24 augusti 2010 20:35

Näe det gör jag inte. Nöjd med flickorna.

 

Jossan

25 augusti 2010 10:12

Åhh vad rolgit att läsa er berättelse om dagen d!!
Tack för att vi får dela den:)
Kramar finaste

http://wellnessbyme.blogspot.com

 

Annika

25 augusti 2010 15:19

Till Stora: Det skulle jag också vara. Vilka flockor säg!!!

 

Annika

25 augusti 2010 15:21

Till Jossan: Vad roligt att du kikade in och läste vår lilla historia. Det är en dag att minnas och vi blir påminda varje sekund av vårt underverk.

 

Karin

25 augusti 2010 20:01

Äh! Nu fick ni mig att gråta också, sablarns. Underbar historia! Kram på er båda två.

Herr och Fru Mysbralla

26 augusti 2010 06:03

Nämen Karin!
Det var inte meningen ju. När vi ses framöver får vi le och skratta.
Kram till hela familjen.

 

hanna

25 augusti 2010 20:03

heeey jag gillar din blogg!

http://www.metrobloggen.se/hannasegfelt

Herr och Fru Mysbralla

26 augusti 2010 06:02

Hej Hanna!
Vad roligt att höra. Jag måste kika in hos dig också.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det sägs att man blir starkare när man tar sig igenom prövningar. Jag har jobbat så länge med mig själv, att lära mig lyssna på kroppen, hitta balans, nå en förståelse och acceptans att det är som det är och att jag är som jag är - good e...

  En ovanlig vanlig dag   Måndagen den 20 februari började som vanligt med att vakna och ta mig upp till arbetsträningen på Intersport. Efter att äntligen ha fått mina "hjälpmedel" trosgördel, medicinsk strumpbyxa samt bälte fungerade det återi...

Grattis älskade Arvid på din 2-års dag önskar mamma, pappa och Liv. Tyvärr får du inte den där roliga fyrhjulingen i present. Men något annat skoj finns i det stora paketet. ...

2014 började bra i hälsoväg. Jag kände mig starkare och piggare än på länge. Jag till och med sa det högt till omgivningen. Nu har jag under någon veckas tid haft diffusa besvär i bröst/hjärta och konstigt pirr i en underarm och fingrar. Älskad...

Huvva! Jag ligger i influensa, tror jag iallafall. Det är i alla fall ingen vanlig liten förkylning. Det värker i leder och muskler och i bröstet för varje inandning. Det finns ingen kroppsställning som är bekväm. Jag har frossa och svettas om va...